måndag, juli 10, 2006

Peace & Love

I helgen gick Peace & Love-festivalen av stapeln i Borlänge. Jobb på fredagen och inplanerad Stockholmsresa på lördagen gjorde att jag egentligen skulle missa hela festivalen. Men i torsdags eftermiddag, med det lysande spelschemat i handen, gick jag in till chefen och berättade att jag minsann inte tänkte jobba dagen därpå. För jag skulle på festival!

Efter en hektisk helg har jag nu på semesterns första dag (tjoho!) plitat ner mina tankar om banden jag såg.

Timo Räisänen inledde festivaldagen. Det var ett år sedan jag såg Timo med band senast, och den här gången var det ett mycket mer samspelt band jag såg. De verkade verkligen ha roligt på scenen, och bandet som för ett år sedan var ett gäng bakgrundsmusiker till Timo var nu ett gäng självsäkra rockers fulla av attityd. Som vanligt blev Timo övertalad att klä av sig, vilket börjar kännas lite uttjatat och förutsägbart även om det kanske är lite småkul. Förutom Fear No Darkness Promised Child så var publiken mest entusiastisk till låtarna från förra skivan, vilket kanske kan vittna om att den nya inte blivit lika uppskattad.


...som vanligt rök skjortan, men byxorna förblev på.

Därefter gick jag till ett stekhett Bolanche, där amerikanska Silver Jews spelade. Bandet har funnits i 17 år och släppt fem skivor, men har ändå bara genomfört en handfull livespelningar, så det kändes som att det var ett band man skulle se. (I ärlighetens namn; alternativen var BWO och Totalt Jävla Mörker, så valet var inte jättesvårt.) Det var lite svårt att ta till sig låtarna när jag hörde dem för allra första gången, men bandets indierock och David Bermans röst gjorde att jag i alla fall gick därifrån med känslan av att jag ville höra mer, så vid tillfälle införskaffar jag nog i alla fall någon av bandets skivor.

Nästa band att se blev Elias & the Wizzkids. Jag träffade Elias en gång i höstas. Det var releasefest och vi hann prata om hans nysignerade Laakso-skiva, gemensamma bekanta i Falun och en hel massa annat innan jag fattade att det var den Elias jag pratade med. Nåväl. Idag verkar alla veta vem han är, han hade en imponerande fanskara framför scenen som dansade och i allsångsglädje skrek ut hur mycket de önskade att de hade en moped. Elias rev även av ett par nya låtar, The Mermaid och underbara The Job finns på myspace. (Och när du ändå är där, lyssna på tidernas bästa cover på Wonderwall också!)


Elias Åkesson, utan afrokrull men med snyggaste Speedo-linnet.

Ed Harcourt var ungefär som jag väntat mig, lite småtråkig. Det krävdes ett gäng gamla hits på rad, närmare bestämt She fell into my arms, Something in my eye och Born in the 70:s för att någon slags stämning skulle infinna sig, för materialet från nya skivan verkade ingen bry sig om alls.

Johnossi var besvikna. De sa att bandbokarna måste ha trott att de var ett dansband, eftersom de fick lira på dansbandsscenen. Själv tycker jag att scenen i Liljeqvistska parken var festivalens mysigaste. Och nog fick de folk att dansa allt.

Sedan tycker säkert någon att det var dags att se New York Dolls följt av Patti Smith. Men jag tänkte såhär, har jag inte lyssnat på dem på mina första 24 år i livet så känns det sådär lagom ointressant att börja göra det nu. Jag sket i dem. So sue me.

Istället trillade jag in på Bolanche igen, där jag såg slutet av Two Gallants spelning. Tvåmannabandet från San Fransisco har samma sättning som Johnossi, dvs trummor och gitarr, och likt Johnossi lyckas de skapa en förvånansvärt bred ljudbild med bara de instrumenten. I februari gav de ut skivan ”What the Toll Tells” och här är ett litet smakprov, den mörka fängelsehistorien Las Cruces Jail som även rockades fram under spelningen:

Two Gallants - Las Cruces Jail

Därefter var det dags för kanadensiska Islands, spelningen som jag väntat på hela kvällen. Innan spelningen började var jag lite rädd att det inte skulle gå att leva upp till mina skyhöga förväntningar, men när bandet stegade in på scenen i sina vita scenkläder, när Nick Diamonds balanserande på kravallstaketet inledde med den apokalyptiska Humans med sina fem bandkollegor ivrigt dansande i bakgrunden, då insåg jag att det inte var någon fara. Festivalens höjdpunkt hade kommit. Tyvärr var ljudet lite dåligt, men det vägdes upp av bandets energi och glädje på scenen och jag blev imponerad av att de lyckades framföra låtarna när de samtidigt utförde ett gymastikpass a la Friskis och Svettis. Ibland påminner de om sångaren Nick Diamonds förra band Unicorns, ibland får de mig att tänka på The Boy Least Likely To, men ofta låter de helt eget. När de avslutar med Rough Gem är kvällen fulländad, popmagi!

Islands - Rough Gem
Islands - Swans (Life After Death)
Islands - Don't Call Me Whitney, Bobby


tre B: Bas, Blockflöjt, Basklarinett



Allra sista bandet för kvällen var Essex Green, men efter Islands urladdning var det svårt att uppbringa energin som behövdes för att uppskatta deras mer tillrättalagda spelning. Efter att ha gäspat mig igenom några låtar letade jag mig istället till bussen som tog mig hem, med Islands i lurarna och ett leende på läpparna.

9 kommentarer:

pophannah sa...

Peace&Lovefestivalen är nog min favoritfestival, tröttnar man på festivallivet kan man gå runt lite i staden tills man är redo för att svina lite till. Jag jobbade där 2004, och det var fruktansvärt kul, även om jag hade oturen att hamna på Bolanche och S2. S2 funkade jättebra, men Bolanche.. det var nog det varmaste stället jag någonsin har varit på. Det spelade liksom ingen roll om vad klockan var, det var ändåså värsta bastun därinne...

Anders sa...

Jaa, gick man in på Bolanche kokade man efter fem minuter, det var sjuukt varmt! Och det var Accelerator som hade hand om den scenen i år, så det var en massa bra band där också, typiskt. Hm, fast är man uppväxt så nära Borlänge som jag är så är det ingen stad man gillar att strosa runt i, men jag förstår vad du menar. :)
Läste att du kommit in förresten, Grattis! Vad är det för utbildning?

pophannah sa...

Det värsta var nog på natten, mitt andra arbetspass var på Bolanche mellan 00-05 typ. Det var en rejäl chock, jag kunde knappt andas, men som tur var drack jag massvis med vatten. Sista kvällen fick jag vara inne på nattklubben bredvid Bolanche, det var nästan ännu värre än Bolanche eftersom musiken var sämre.

Tacktack, jag kom in på Music Managementutbildningen på BBS i Kalmar. Det är en utbildning som riktar sig till folk som vill arbeta inom musikindustrin... Det kommer att bli mycket musik och ekonomi och juridik. Jag är fortfarande helt överlycklig=)

Anders sa...

Hehe, ja fick du inte ens se banden så var det ju lite surt kanske... Tror de hade bytt plats på scenen och baren sen sist jag var där, nu var scenen i rummet till vänster när man kommer upp för trappan... Hur som helst så är det en kass konsertlokal!

Kul, så då startar du indieskivbolag sen då? ;)

pophannah sa...

Hmm, ja, då måste de ha bytt plats. Tråkigt. Jag gillade att hela lokalens inredning var gjord i trä, men det är nog mer praktiskt att ha scenen i den andra lokalen (på vänster sida) eftersom toaletterna fanns där, det var lite jobbigt att behöva visa leg varje gång jag behövde gå på toa.

Ja, det är min plan, men jag kan också tänka mig att arbeta på ett bokningsbolag. Vi får se hur det blir om tre år...

Anders sa...

...fast de hade staket runt baren (och toaletterna) i det rummet nu, så man behövde ändå visa leg för att komma dit... Så jag vet inte vad man gjorde om man var under 18 och behövde gå på toa. :)

Vad schysst, det låter ju som en grym utbildning!

pophannah sa...

De hade stängsel runt baren på S2 när jag jobbade där, och på Bolanche sålde de bara alkoholfria drinkar och vatten. Jag var den enda över arton i mitt gäng (och även den enda som jobbade). Vill minnas att jag såg ett riktigt bra band inne på Bolanche en kväll, men jag minns inte vad de hette. De var britter i alla fall...

Jag har grymt höga förväntningar på utbildningen, det känns som att den passar mig perfekt.

ellinor sa...

men att du ens vågar dissa ed harcourt.. ;)

Anders sa...

It takes some guts, när du är i krokarna. ;) Men kom igen, han är ju lika spännande som havregrynsgröt.